Så befriande!!

Var på mitt första 'polska' alanon-möte i häromdagen, och gud så befriande det känns!! Trodde jag var ensam om att befinna mig i den situation som jag var i , att vara tillsammans med en alkoholist, gör att det blir så många känslor inblandade!! Som medberoende så försöker man 'hjälpa' fast man vet att det inte finns så mkt att göra. Men samtidigt som alkohlisten('den sjuke') säger åt en att man ska göra vissa saker, vill låna pengar, att man ska gå till affären o köpa ut osv o mkt mer som man vet att man INTE borde göra,så går man samtidigt emot sin egen vilja(eftersom man vet vad som är BÄST för alkoholisten,o man vill inte se honom/henne gå under...o d gör så himla ont att gå emot sin egen vilja o fastna i ett medberoende där man tillslut inte bara offrar sig själv utan sig egen vilja mm,o gör allt bara för att vara alkoholisten till lags...). Alkoholisten har sån makt över sina medmsk....kanske fel att säga så..men menar att man så lätt faller för 'trycket' som medberoende o alkoholisten kan påverka så mkt,även om man vet att det man gör är 'fel'.hursomhelst, så var det skönt att höra flera som varit i samma situation o vad man borde/inte borde göra.så befriande det kändes också att släppa taget o veta att 'allt som händer' är utom ens egen kontroll. den enda man har kontroll o makt över att påverka är sig själv o sin inställning. hurvida, man vill 'kontrollera' alkoholisten eller inte..det enda man kan göra/kan påverka är sig själv, ingen annan.

kanske lite 'oklart' o absrakt skrivet denna ggn,men återkommer mer om samma tema senare, o lite mer konkret med vad som exakt menas med att 'släppa taget o acceptera läget' o vad man kan göra för alkoholisten..(.tex. att inte skydda denna som man lätt gör som medberoende, o gör /springer alla ärenden för 'a', som 'X' föräldrar gör. tex betalar räkningarna, springer ärenden osv för 'x' vilket gör att han inte får ta ngt ansvar själv.#då kan han ju strunta i allting o göra precis som han vill, om andra ändå städar undan efter honom....

vet själv hur medberoende jag är/varit men försöker verkligen ändra detta,inte alltid så lätt..men vad gör man.

Stöd och att finnas där för andra...

Nu är det andra veckan sedan X kom ut från behandlingshemmet. han har allt sig nykter sedan dess. går på mediciner och AA-möten dagligen. Jag har följt med på enstaka möten vilket gett mig så otroligt mkt. Mkt som jag själv känner igen från min egen bakgrund och saker/berättelser som kunde varit "jag". Mkt som kommer upp till ytan. Vi har hittat engelspråkiga aa-möten också. Skulle gå på ett idag, men velade efter gårdagens möte då temat var "egoism". Kom upp saker från mitt eget förflutna, när man valt sig själv framför andra pga olika orsaker. När man "fuckat" upp relationer pga droger, alkohol, sin impulsivitet, eller för att man helt enkelt varit för uppe i sig själv. AA-möten gör "so much sense". När man jämför de olika principerna som utomstående, men även om man själv varit i samma sits. Egoism är ju tex karaktärsdrag som vem som helst kan ha, och man behöver inte ha varit alkoholist bara för att känna igen sig i det som pågår, berättas under mötena.
Iaf så skulle vi gå på ett möte idag, på morgonen. Velade fram och tillbaka, tog emot att gå dit, men följde med X halvvägs innan jag vände om. Hade behövt hans support för att gå dit. men jag märker ju när han förändras och tänker mer på sig själv än andra, o när man är "mer uppe i sig själv" så kan man heller inte finnas där för andra. och är man i ett förhållande där man är två, så är det att finnas där för varann. när jag inte kan gå så behöver jag hans support och stöd FÖR att kunna gå dit, det hade räckt med att säga att "du kommer må så mkt bättre när du varit där" eller att "du ska gå dit för att du kommer att släppa alla dåliga emotioner, känslor, tankar som du går runt och bär på". Det hade räckt för mig att höra för att släppa all denna negativitet och gå dit. och all oro. jag behöver hans stöd. och detsamma gäller när vi var på ett polsk-språkigt aa möte tidigare, så ville jag gå hem i pausen. jag ville inte vara kvar helt enkelt för att det gör för ont, pga nervositet eller ngt annat. men så sa han bara att "bara av anledningen att jag vill gå hem, så borde jag vara där" och "att jag kommer släppa o lämna kvar all negativitet där inne.". Det var tillräckligt att höra för att jag skulle släppa alla mina känslor, rädslor , etc och det kändes så mkt bättre efteråt när jag var kvar på mötet.
men nu???????? varför kan han inte finnas där för mig som jag funnits där för honom? när jag velar, så är det precis sådan här som jag behöver höra. för att känna mig trygg. för att känna mig säker och släppa alla känslor.
Istället gick jag hem.

fuck it.