att ta kontakt

Hej.

Jag skulle inte tagit kontakt med dig innan jag var hel. Innan jag var 100 % mig själv, eller hel.
Man kan inte bygga ngt (ett förhållande) men ngn annan, om man inte är hel själv, du skulle inte behöva träffa mig när jag är sån här, när jag inte är i mitt bästa essé. Jag vill ju kunna vara mitt bästa jag i ditt sällskap. Kunna utvecklas. Och kunna vara mig själv. Inte vara någon pessimistisk, tråkig K'****ing som drar ner andra i sitt sällskap. Som får andra att må dåligt. Vars mörker smittar av sig. Jag vill inte, därför skulle jag ha väntat. Men jag har saknat dig. Och jag vill ju träffa dig.. Så vad gör jag nu? Hur ska jag bli hel igen? Ska jag avvakta och se vad som händer?

Tanken är ju att man ska växa tillsammans, stärka varandra. Bli starka i varandras sällskap. Ibland känner jag som att jag klarar av allt när jag är eller varit med dig. Som att någonting annat inte spelar någon roll. Som om alla komplex och dåligt självförtroende/självkänsla försvinner. Det smittar av sig och jag gillar det.
Tidigare förhållanden har varit alltför destruktiva. Vi drog ner varandra i varandras mörker. Den ena var hela tiden tvungen att stötta den andra. Aldrig fanns det plats eller utrymme att växa eller utvecklas, utan istället drog vi bara ner varandra djupare, och djupare i "skiten". Det gör ont att skriva det här men någon gång kan jag väl acceptera det, utan att det ska göra ont i tankarna. Men sanningen är inte alltid vacker. Vi levde i mörkret, drog bara ner varandra istället för att stötta och stärka varandra. Istället för att växa så drog vi isär och sönder varandra. Mer skada än nytta kan man väl säga. men jag hoppas den tiden är förbi. att man kan lämna det bakom sig och gå vidare. att jag aldrig mer ska behöva återvända dit. Jag vet att det finns flera av sånna som du där ute, men ingen av oss mådde bra av förhållanden. Konsekvenserna och resultatet ser man ju. Effekterna av missären. Av ett brustet hjärta och ett brustet förhållande. Resultatet av två trasiga msk som egentligen aldrig var bra för varann. Vi är väl medvetna om det båda två. Men jag vet att det finns flera av sånna som dig där ute, och dom ska man passa sig för. Jag tänker aldrig mer ge mig in i ett destruktivt förhållande som bryter ner istället för att stärka. Som tar sönder en istället för att bygga upp. Som drar ner en istället för att hjälpa. Aldrig mer. Jag har fått nog. Varningsklockorna fanns där och ringde. Men S, han är någonting helt annat, i en annan klass och liga. Och vi spelar i samma lag. Han stöttar en och stärker en. Får en att vilja mer och ger en självförtroendet tillbaka. Får en att känna att man vill mer eller att man vill lika mkt. Vill ha mer utav livet. Vill lika mkt som han och vill ha det han har, men för mig själv. Vill ha jobb och ett yrke som jag trivs det. En karriär. Han får mig vilja kämpa och nå dit jag vill. Han inspirerar mig. Han får mig att vilja mer istället för att luta mig tillbaka och vara nöjd och ta något för givet. Han får mig att känna en att man inte ska ta ngt för givet. Allting är resultatet av hårt arbete och man kan inte ta något för givet. Varje dag är värdefull. Man får ta vara på det. Vi har möjligheterna i Sverige och få unnar sig lyckan av att faktiskt göra något av sina liv. Många som tar saker för givet. Nöjer sig med lite när man kan ha eller få mer. Folk som dagligen trycker ner andra och sig själva. För att man är rädd eller för att man känner att man inte förtjänar det. Förminskar sig själva och drar samtidigt ner andra i samma karusell. DU kan inte. Du klarar det inte. Jag kan väl inte. Jo- men kan andra, så kan DU. DU kan visst. Vill du, så kan du. Jag försöker ha det i åtanke och han får mig att se möjligheterna. Men det är inte alltid så lätt. Jag ser möjligheterna, men försöker samtidigt hålla huvudet högt över vattenytan.

Att ge upp.

Kanske inte menar till 100% vad jag skrivit i inlägget nedan. Men ibland vill man bara vara 100 % hel. Att räcka till, till 100%. Men det kanske är känslan av otillräcklighet som finns hos oss alla människor, det är väl det är att vara mänsklig. Jag vet inte. Har ändå svårt att acceptera det faktum att jag inte känner mig hel. Att jag inte känner mig tillräcklig. Att jag aldrig kommer räcka till. Att jag inte är 100 % utvecklad som alla andra- mentalt utvecklad eller känner mig tillfreds med mig själv. Ja, det sänker mitt självförtroende, ja det ger mig känslan av att vilja ge upp, att inte kämpa mer medan andra känner att de hela tiden vill växa, leva fullt ut, ta vara på livet till 100%, ta vara på varje möjlighet. Ambitiösa människor. Varför känner jag inte så? Är det ren lathet eller lättja? Är det pga ohälsa? Varför går det inte att träna bort då? Vad krävs för att man ska bli en av dem? Som alltid vill utvecklas och som alltid vill mer. Ibland orkar man *n inte. man kan inte alltid vara bäst. bara att acceptera. Hur mkt man än kämpar och vill så kan man aldrig räcka till fullt ut. Man kanske kan det. Men hur gör man det? Och hur når man dit?

Har jag varit för lat och inte kämpat tillräckligt?
Har jag gett upp för enkelt vid motgångar?
Har jag varit för rädd för att misslyckas? Om så är fallet, varför försvinner det inte? Och vad krävs isåfall för att nå dit? För jag vet att man kan bara om man vill.... Vissa kan ju, de har ju visat prov på det och man behöver inte vara sämre. För jag vill vara en av dem som inte kan.
Men hur gör man då och hur tar man sig dit?

"Just for the record, the weather today is calm and sunny, but the air is full of bullshit."
— Chuck Palahniuk.

"What does not break you down, makes you stronger."
- Unknown (but typical Swedish quote)?

Pain is inevitable, suffering is optional.

Just for the record; it's not life thats´cause us pain, pain in life is unavoidable. Life consist of pain, suffering, misfortunes and losses, but it's what we do to ourselves that makes us suffer. Not life itself. It's how we decide to meet those challenges and losses that will determine weather we choose to suffer or not, or fight back and become stronger. It's about which people we choose to surround us with. Ask yourself; do you really need this person in your life? Does this person makes your life happier or miserable? Does this person makes you stronger or does this person fight you back? Or break you down? You choose to surround yourself with certain types of people. Therefore, life and pain can be inevitable, but suffering is not. Suffering is and can be optional. It's up to you and it's your choice. Pain is inevitable, suffering is not.