att ta kontakt

Hej.

Jag skulle inte tagit kontakt med dig innan jag var hel. Innan jag var 100 % mig själv, eller hel.
Man kan inte bygga ngt (ett förhållande) men ngn annan, om man inte är hel själv, du skulle inte behöva träffa mig när jag är sån här, när jag inte är i mitt bästa essé. Jag vill ju kunna vara mitt bästa jag i ditt sällskap. Kunna utvecklas. Och kunna vara mig själv. Inte vara någon pessimistisk, tråkig K'****ing som drar ner andra i sitt sällskap. Som får andra att må dåligt. Vars mörker smittar av sig. Jag vill inte, därför skulle jag ha väntat. Men jag har saknat dig. Och jag vill ju träffa dig.. Så vad gör jag nu? Hur ska jag bli hel igen? Ska jag avvakta och se vad som händer?

Tanken är ju att man ska växa tillsammans, stärka varandra. Bli starka i varandras sällskap. Ibland känner jag som att jag klarar av allt när jag är eller varit med dig. Som att någonting annat inte spelar någon roll. Som om alla komplex och dåligt självförtroende/självkänsla försvinner. Det smittar av sig och jag gillar det.
Tidigare förhållanden har varit alltför destruktiva. Vi drog ner varandra i varandras mörker. Den ena var hela tiden tvungen att stötta den andra. Aldrig fanns det plats eller utrymme att växa eller utvecklas, utan istället drog vi bara ner varandra djupare, och djupare i "skiten". Det gör ont att skriva det här men någon gång kan jag väl acceptera det, utan att det ska göra ont i tankarna. Men sanningen är inte alltid vacker. Vi levde i mörkret, drog bara ner varandra istället för att stötta och stärka varandra. Istället för att växa så drog vi isär och sönder varandra. Mer skada än nytta kan man väl säga. men jag hoppas den tiden är förbi. att man kan lämna det bakom sig och gå vidare. att jag aldrig mer ska behöva återvända dit. Jag vet att det finns flera av sånna som du där ute, men ingen av oss mådde bra av förhållanden. Konsekvenserna och resultatet ser man ju. Effekterna av missären. Av ett brustet hjärta och ett brustet förhållande. Resultatet av två trasiga msk som egentligen aldrig var bra för varann. Vi är väl medvetna om det båda två. Men jag vet att det finns flera av sånna som dig där ute, och dom ska man passa sig för. Jag tänker aldrig mer ge mig in i ett destruktivt förhållande som bryter ner istället för att stärka. Som tar sönder en istället för att bygga upp. Som drar ner en istället för att hjälpa. Aldrig mer. Jag har fått nog. Varningsklockorna fanns där och ringde. Men S, han är någonting helt annat, i en annan klass och liga. Och vi spelar i samma lag. Han stöttar en och stärker en. Får en att vilja mer och ger en självförtroendet tillbaka. Får en att känna att man vill mer eller att man vill lika mkt. Vill ha mer utav livet. Vill lika mkt som han och vill ha det han har, men för mig själv. Vill ha jobb och ett yrke som jag trivs det. En karriär. Han får mig vilja kämpa och nå dit jag vill. Han inspirerar mig. Han får mig att vilja mer istället för att luta mig tillbaka och vara nöjd och ta något för givet. Han får mig att känna en att man inte ska ta ngt för givet. Allting är resultatet av hårt arbete och man kan inte ta något för givet. Varje dag är värdefull. Man får ta vara på det. Vi har möjligheterna i Sverige och få unnar sig lyckan av att faktiskt göra något av sina liv. Många som tar saker för givet. Nöjer sig med lite när man kan ha eller få mer. Folk som dagligen trycker ner andra och sig själva. För att man är rädd eller för att man känner att man inte förtjänar det. Förminskar sig själva och drar samtidigt ner andra i samma karusell. DU kan inte. Du klarar det inte. Jag kan väl inte. Jo- men kan andra, så kan DU. DU kan visst. Vill du, så kan du. Jag försöker ha det i åtanke och han får mig att se möjligheterna. Men det är inte alltid så lätt. Jag ser möjligheterna, men försöker samtidigt hålla huvudet högt över vattenytan.