I slutändan blir man ändå alltid själv.

Det är bara acceptera, ibland. Hur mkt man än kämpar, hur mkt man än vill, hur mkt man än vill räcka till för andra och finnas där, så kommer man ändå aldrig nå ut till 100 %. Är man inte helt från början så kommer det alltid att brista. Har man inte grunden att stå eller bygga på, så finns det ingen framtid. Det är bara acceptera, det gäller både livet, vänskapsrelationer, förhållanden, ja i stort sett det mesta. Folk säger hela tiden att dem vill "växa", men vad betyder det i grund och botten? Att man hela tiden vill utvecklas? Att man vill mer, lära sig mer? Men om man inte har kraften då att hålla ut, att räcka till fullt ut. Vad gör man då? Som när det känns att springa ett marathon lopp, men krafterna räcker inte till och man når inte ända fram till mållinjen. Utan pustar ut de sista andetagen innan man faller pladask innan man nått fram i mål. Det är så det känns när man inte räcker till. Det är som att man inte kommer fram i mål, utan ger upp halvvägs eller innan mållinjen. Det är för djävligt. Och så är det, har man inte grunden att stå på, så kommer man aldrig räcka till 100 % varken för sig själv, sin omgivning eller sina nära och kära, etc. Hur mkt man än vill. Bara för att man inte orkar själv. Det är så det känns när man inte räcker till. Så djavla ensamt och dystert men det är väl så den bittra sanningen ser ut.. Livet smakar inte alltid gott. Ibland får man bita i det sura äpplet.